Stor-Pokka vaknade ovanligt tidigt. I normala fall gick han upp vid tolvtiden, och det viskades mycket i Krokvik om hans sena, onyttiga och som man sa ”norska” vanor. Varför han vaknade redan halv tio denna torsdagsmorgon visste han inte, och det störde honom inte heller. Han gick direkt och slog på datorn, varpå han kikade ut genom fönstret:
”Det ser ut att blir regn. Kunde passa bra att sitta inne och slöjda idag.”
Medan modemet surrade igång satte han kaffepannan på spisen:
”Tänk vad skönt det blir när det kommer bredband.”
Han bredde två smörgåsar och gick tillbaka till datorn. När han hade läst vad som stod på DN:s sida gick han över till att slötitta på några bloggar: Jenni-Li Läbba hade inte skrivit något på sin, så han hoppade vidare via länken till Pallle Pizzzas blogg. Där stod bara något halvkul om asiatisk mat så han fortsatte till bloggen Det samiska livet där Veronika Čoarvi hade en ny bild på sig själv uppe. Hon stod i kolt med ett barn på var sida: Enok och Mimi! Stor-Pokka stelnade till, och läste sen Veronikas text:
Nordsame i sydis-kåta
Jag har nu jobbat en vecka i nya kåtan på Skansen, som ”den smilande samen”.
Mellanamerikanska indianer kommer på besök liksom dagisbarn, finnar och Östermalmsåldringar.
Trärenar, ren luft och träsmak i rumpan…
Ett par lappungar fladdrar förbi. (Se bild!) Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt situationen: Denna vecka är jag nog Sveriges mest offentliga same!!!
// Veronika – er bofasta flyttpajas på Skansens höjder
– I Stockholm, Enok och Mimi! muttrade Stor-Pokka konfunderad: Vad i helvete! I måndags skjutsade jag dem till Kiruna och släppte av dem hos Eva-Siessá, och nu är de i Stockholm! På en blogg!!!! Sen tänkte han tyst vidare:
”Hon har nog lite rätt, den där Veronika: Man vet inte om man ska skratta eller gråta.”
Han fortsatte stirra på skärmen till sin nya laptop. Kaffet började tjuta och han rusade upp mot spisen för att ställa kaffepannan på bordet och ta fram torrmjölken, en sked och en kopp. Så satte han sig ner igen framför datorn och stirrade på bilden. Sen hällde han upp en kopp kaffe, tog några tuggor på smörgåsen, varpå han ringde sin
tredjekusin Anna-Stina Nubbi, Mimis mamma.
– Hallå, svarade Anna-Stina.
– Det är Anders Pokka.
– Nämen hej. Hur går det för dig då?
– Jo, det går nog bra.
– Jaha.
– Jo, det går nog bra. Det har ju inte börjat regna än.
– Nej, det har ju inte det.
– Ja. Jag ska kanske gå ut i verkstan och greja lite.
– Jaså, ska du greja lite? Du säger det, du.
– Jo, svarade Pokka.
– Vad gör du annars, då? frågade Anna-Stina.
– Nej, inte är det så mycket.
– Är det lugnt?
– Jo, det är lugnt.
– Jaha.
– Jo. Hur mår ni, då, däruppe i Alesjávri?
– Jo, vi har det väl bra, svarade Anna-Stina.
– Ja.
– Jo, det är nog lugnt häruppe.
– Ja.
– Och barnen är ju i stan… så det är ju lite skönt så, sa Anna-Stina.
– Hördu, jag vet inte riktigt var de är någonstans, avbröt Pokka sin kusin.
– Vadå? frågade Anna-Stina.
– Sätt dig ner! sa Pokka, och fortsatte: Jag tyckte jag såg dem på en bild här på webben. På en sån här blogg. Det ser ut att vara en nytagen bild, för Mimi har sitt nya oranga hårband. På Skansen, vid kåtan.
– På Skansen?
– Jo, det var nog på Skansen.
– Men jag har pratat med dem, sa Anna-Stina: I förrgår. De var hos Eva-Siessá, sa de.
– Jo, det var ju där jag lämnade dem.
– Ja, du körde dem ju från helikoptern till stan.
– Jo, jag gjorde det. Det gick ju bra. Men sen skulle jag iväg och Eva-Siessá hade inte hunnit komma hem… så jag lämnade dem på trappen. Dörren var ju öppen… Men nu… Ja, om den här bilden inte är fejkad så är de i Stockholm nu.
– Oj.
– Ja, det var bara det. Ska jag ringa Eva-Siessá och fråga om de är där?
– Nej, jag ringer.
– Jo.
– Ja.
– Nå hej.
– Hej då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar