fredag

6. Lappköttet

ons. 2 aug. 10:23 Lilla Sjötullen, Djurgården

När Enok och Mimi vaknade morgonen därpå hade det redan hunnit bli förmiddag, och Lasse, eller möjligen Lena, hade hunnit ge sig av. Tullhuset stod dock öppet och barnen kunde gå in och äta frukost. Sen slog de på datorn.

– Vi måste hitta Memisia, sa Enok.

– Ja, höll Mimi med.

– Vi kan googla på ”Memisia”.

– Ja.

Men det gav inga resultat på svenska sidor. Och att ordet betydde någonting i Polen var knappast intressant för kusinerna. Enok blev fundersam.

– Skriv ”samer i Stockholm”, eller nåt! sa Mimi.

Enok gjorde som Mimi sa. Högst upp hamnade en text om Veronika Čoarvi och Sameföreningen i Stockholm. När de googlade på ”Veronika Čoarvi” – för Enok tyckte att han kände igen hennes namn – så hittade de hennes blogg Det samiska livet. Där skrev hon att frysen var tom och att hon skulle ha gäster ikväll, och därför undrade vad ”kalkonbröst” heter på samiska. Någon som skrivit under med Pallle Pizzza hade gjort en rolig kommentar. De hoppade vidare via länken till denna Pizzza, som just hade bloggat om något dataspel han hade översatt till samiska.

– Fråga honom! Han har kanske koll, sa Mimi.

Enok skrev en kommentar på bloggen:

Vi vill hitta Memisia här i Stockholm. Var kan vi leta? Hon heter Memisia Diggi, och om man googlar på henne får man inga träffar.

// E och M på Djurgården

Moai ohce Memisia gii orru dáppe Stockholmmas. Dieđát go don gii son lea? Su namma lea Memisa Diggi, ja jos google su nammii ii gávnna maidege.

// E ja M Djurgårdenis

Efter bara en kvart kom ett svar:

Att leta samer här i Stockholm är som att försöka hitta en nål i en höstack… fast tvärtom. De finns överallt. Det kan dock vara lite knivigt att hitta på just precis den man är ute efter. Men eftersom ni säger att ni är på Djurgården vill jag föreslå att ni kommer till Nordiska museet på lördag, för då öppnar de sin nya utställning om samer. De skryter ju med att de har världens största samiska samling, så kanske kommer vernissagen att locka till sig rätt så många av samerna i Stockholm. Eller så går ni bara dit för att lyssna på Intrigue som tydligen ska spela.

Lycka till !

// Pizzzan på Sluzzzen

– Intrigue, utropade Enok: Yes, yes, yes.

Han knöt sin näve och spände armen. Sen frågade han Mimi:

– Var ligger det där museet då? Hittar du dit?

– Men vi var ju där en gång. Jag tror jag minns, sa Mimi och vecklade upp kartan de fått från professorn på tåget: Titta, här är det. Kom! Kolla, det ser inte alls långt ut. Det är faktiskt bara att följa kanalen nån kilometer. Vi kan nog gå dit.

– Ja, eller så lånar vi cyklarna. Jag såg var Lasse hängde nyckeln.

– Okej, men då vill jag ha mountainbiken, sa Mimi.

– Varför ska du alltid ha Memisias grejer?

– Vadå´rå? Du fick ju ha hennes sovsäck.

– Och du hennes madrass.

– Ja, men det är min tur att välja, sa Mimi triumferande. Enok var redan på väg för att hämta cyklarna. Snart var de ute på Kanalallén. Det var härligt att cykla i full fart. Det blev ett kort stopp vid Djurgårdsbrunnsbron för att kolla kartan igen, och så kom de överens om att det nog skulle vara rättvist att byta cyklar med varann på hemvägen, för Lasses blåa cykel var så stor att Enok var tvungen att stå upp hela tiden, och den var rätt så trög.

– Vi cyklar över bron här, sa Mimi: Sen är det bara raka spåret till nästa bro så är vi framme. Ska vi tävla? Sisten till museet är en padda!

Enok svor på finska* när han såg Mimi trampa iväg i full fart. Han hade redan gett upp.

_________

* Voi vessan oven kahva!

Väl inne på Nordiska museet visade det sig att den gamla samiska utställningen var stängd för ombyggnad. Personalen i expeditionen visste inte vem Memisia var, och när de frågade om var man kunde träffa samer i Stockholm fick de bara svaret:

– Välkomna tillbaka på lördag! Här får ni ett vernissagekort. Då kommer säkert Memisia och alla andra samer i Stockholm också hit. Och om ni har mer bråttom kan ni ju alltid gå till Skansen och kolla på renarna… Och där finns det väl alltid någon same som jobbar som just same, vid kåtan.

När kusinerna hade gått nerför trapporna utanför det stora museet såg de frågande på varann, och Enok utbrast uppgivet:

– Hur kan hon veta att Memisia kommer? Känner hon verkligen alla samer i Stockholm? Tänk om det inte kommer några på lördag?

– Men han Pizzzan sa ju också det.

– Ja, men vad vet han, då?

– Men hallå, vi kan faktiskt inte ge upp så här snabbt, sa Mimi bestämt: Kom igen nu – nu cyklar vi till Skansen.

De hittade lätt till huvudentrén. Där var stängsel vid sidorna och biljettkassor i mitten. Medan de letade efter cykelställ började Mimi oroa sig för att de skulle behöva betala, och några pengar hade de ju fortfarande inte. Och här såg det inte lätt ut att smita in. De gick hursomhelst fram till en biljettkassa och sa hej.

– Hej, svarade flickan i kassan.

– Vi ska kolla efter Memisia. Hon är vid nya kåtan, sa Enok.

– Vid samekåtan? frågade flickan.

– Ja, hon jobbar som same där, sa Enok.

– Vänta, så ska jag ringa och kolla, sa flickan.

Hon ringde, och sen sa hon att:

– Nej, den här veckan är det Veronika Čoarvi som är däruppe.

– Veronika, ja, sa Enok: Vi skulle komma förbi med några grejer till henne.

– Vadå för grejer? frågade flickan.

– Lappkött, föll Mimi in.

Flickan blev lite osäker nu. Hon visste ju att man inte fick säga ”lapp”. Men eftersom man inte får säga det, så vågade hon inte heller ifrågasätta andra som sa det. Hon sa därför bara:

– Jaha. Hittar ni dit?

– Ja, vi hittar, sa Mimi.

Och så fick de två samebarnen gå förbi kassan. I rulltrappan upp förebrådde de varandra för att de hade ljugit.

– Du vet ju att man inte nånsin får ljuga? sa Mimi.

– Ja, men det var ju du som ljög.

– Nej, det var du som började.

– Ja, men jag tror att man inte heller får fiska i kanalen där vi bor som den där tanten gjorde, sa Enok.

– Varför skulle man inte få det, då? frågade Mimi.

– Varför gjorde hon det på natten, isåfall? Frågade Enok.

– Fiskarna kanske simmar där på natten.

– Nej, jag tror det var något annat. Jag såg på henne att hon snabbade sig.

Sen pratade de inte mer förrän de var framme vid Veronikas kåta.

– Bores, sa Enok när han gick in i kåtan och satte sig direkt till höger på ena bierpmoten.*

– Bores, sa Veronika.

Hon hade kolt på sig, där hon satt på sitt renskinn.

– Bores, sa Mimi.

– Nå, vilka är ni, då?

– Är du Veronika? frågade Enok tillbaka.

– Ja, svarade Veronika.

– Känner du Memisia?

– Memisia?

– Ja, Memisia?

– Nej, jag känner inte Memisia.

– Okej… Vi måste nog gå nu, sa Enok.

– Ja, vi ska hinna äta, innan vi träffar Memisia. Nu måste vi bara hitta ett billigt ställe, sa Mimi som hade börjat bli hungrig.

_________

* bierpmot = sittstock innanför ingången till kåtan

– Jaha. Men vänta lite! Jag vet faktiskt ett ställe där ni kan få gratis mat om ni vill. Inte så stora portioner, men ni kan säkert få flera. De delar ut smakprov gratis.

En vit vagn vid Slussen. Pallle Pizza. Hälsa honom från mig!

– Okej. Hur tar vi oss dit då? frågade Enok sin kusin.

– Ta Djurgårdsfärjan! bröt Veronika snabbt in: Den går alldeles utanför Gröna Lund och ni kommer direkt till Slussen.

De gick alla ut i luften, och Veronika fick hjälp av en medelålders bildad herre att ta en bild med mobiltelefonen när hon stod med de två barnen på varsin sida, utanför kåtan. Sen sprang kusinerna nerför backen, ut genom grindarna, och fram till cykelstället. Nu var de hungriga och hade bråttom till Slussen, för att hinna äta innan de skulle träffa Memisia.

– Ställde vi inte båda cyklarna här bredvid varann?

Mimi såg förbryllad ut. Kusinerna gick runt och letade en stund, men den röda mountainbiken var försvunnen, fastän de bara varit borta en kort stund. Med kurrande magar släntrade de ner förbi Gröna Lund mot färjan. Enok ledde den tröga cykeln och surade över att han nu inte skulle få chansen att vinna någon cykeltävling över Mimi på hemvägen.

Inga kommentarer: