fredag

1. Utan biljett till Stockholm

mån. 31 juli 12:31 Nikkaluokta, Kiruna


Stor-Pokkas ansikte var blankt av svett och myggolja. Äntligen var alla stroppar på plats – fyrhjulingen satt fast under helikoptern. Han nickade åt Bernt som hoppade in i det stegrande vidundret. Stor-Pokka rusade nerför backen in i bilen och startade motorn. Han hörde de två 11-åriga kusinerna kivas i baksätet, svängde runt och gasade iväg in mot Kiruna.

*

*

*

Det ryckte i handtaget. Mimi och Enok stod tätt tryckta mot varandra bakom den låsta toalettdörren medan det rytmiska dunkandet från rälsen fortsatte. De hade inga biljetter och var tvungna att hålla sig gömda. Människan som ryckte ner handtaget svor tyst och skyndade iväg till nästa vagn för att göra kvällstoalett. De två kusinerna stod knäpptysta. Tåget saktade in vid en station. När det rullade iväg igen kände barnen att någonting var fel.

Dat manná maŋos!!! (Vi åker ju åt andra hållet,) viskade Mimi på samiska.

Jos dat lei Stockholm? (Det måste ha varit Stockholm,) fortsatte Enok.

Ollu go tiibmu lea? (Vad är klockan?)

– Jag vet inte. Vi skulle haft mobilerna med oss, svarade Enok.

– Jag är hungrig.

– När vi bytte i Boden var den sex.

– Var är vi nu?

– Jag vet inte.

– Vågar vi gå ut? frågade Mimi och ställde sig vid dörren. Hon tog tag i dörrvredet.

– Ja, nickade Enok.

I en av kupéerna satt vid samma tid en gammal professor Ryding från Norge som inte kunde sova. Ryding hade varit i Jokkmokk på konferens och presenterat sin nya bok om samiska kulturyttringar: Jojkens roll igår och idag: Jag minns dig, alltså lever du. Professorn satt nu med en termos varm nyponsoppa och en spännande bok om nordeuropeisk skolpolitik. Eftersom kupédörrarna inte var helt stängda och eftersom professorn var ensam i sin kupé hörde professorn alldeles tydligt hur toalettdörren några meter bort i korridoren öppnades och hur ett par små människor smög ut, och hur de viskade några ord till varandra på samiska:

– Är det Stockholm?

– Jag vet inte.

– Men vi har ju vänt!

– Ja, jag vet. Så nu…

– Nu åker vi kanske tillbaka till Kiruna!

Professorn blev genast nyfiken, reste sig upp och tittade ut genom dörren för att få syn på två mörkhåriga figurer: en flicka med grön fleecejacka och orangt hårband, och bakom henne en rödklädd pojke.

– Bores (hej), sa professorn och försökte få klang i sin släpiga röst: Ja bores boahtin Upmi gávpogii (och välkomna till Umeå).

– Giito (tack), sa barnen det ena efter det andra.

– Vi var just i Umeå, fortsatte professorn på samiska: Men eftersom det bara finns ett spår in till Umeå, så åker nu tåget tillbaka samma väg som vi kom. Om några kilometer svänger vi dock söderut och fortsätter resan mot Stockholm. Det är mycket förvirrande att första vagnen hamnar sist. När folk vaknar på morgonen är de så förvirrade för att allt liksom är spegelvänt! Kom in och sätt er hos mig – jag har både nyponsoppa och smörgåsar.

Mimi och Enok gick ett par steg fram mot professorns kupé. Det värkte i deras kroppar efter allt stillasittande, men smörgåsarna och nyponsoppan lockade dem båda att stappla fram mot den samisktalande främlingen och sätta sig i hennes lugna och jämförelsevis stora kupé.

– Cecilia Ryding, sa professorn och räckte inställsamt fram handen: Bores.

– Bores. Jag heter Mimi, sa Mimi.

– Bores. Och jag heter Enok, sa Enok.

– Ville ni ha en smörgås?

– Ja, det vore gott, svarade Enok.

Mimi tittade sig omkring i kupén, och tittade på boken som låg på bordet. Sen sa också hon ja, och tog emot en av professorns ostsmörgåsar.

– Jag har bara en kåsa med mig. Ni får dricka ur den, så dricker jag ur termoslocket, sa professorn och räckte darrande fram sin gröna kåsa.

De satt tysta en minut och åt och drack. Professorn bröt sen tystnaden:

– Är ni på väg till Stockholm?

– Ja, svarade Enok.

– Vi ska hälsa på vår döda kusin Memisia, fyllde Mimi i.

– Jaha, sa professorn undrande: I Stockholm?

– Ja, hon bodde i Stockholm, sa Enok glatt.

– Ja ja, sa professorn intresserat.

– Men just nu är hon i Florida, fantiserade Mimi högt.

– Men hon kommer hem precis samtidigt som vi kommer till Stockholm, sa Enok.

– Men hon var ju…, försökte professorn.

– Eller någon timme senare, fortsatte Mimi utan att bry sig om professorns protest.

– Ja, eller någon dag max, ljög Enok lekfullt vidare.

– För hon är på semester nu.

– Men hon bor i Stockholm.

– Jaha, er döda kusin bor i Stockholm? sa professorn lite förvirrad och tankarna från föredraget dagen innan hade redan börjat rulla i hennes huvud:

”Ja, nog verkar de hålla sina döingar i liv, det är alldeles tydligt. Undrar om de kan jojka den där Memisias jojk. Det vore fint att få höra den.”

– Vi ska träffa henne i Stockholm och följa med henne till hennes slott på Djurgården, sa Mimi.

– Det gör vi varje år, sa Enok.

– Ibland flera gånger per år.

Professorn var nu märkbart förbryllad och ställde ett par kontrollfrågor till barnen, och hon iakttog dem noggrant när de svarade.

– Så ni var i Stockholm förra sommaren, på Djurgården?

– Ja, vi åker alltid till Memisia, för hon är vår bästa kusin, sa Enok.

– Vi var på hennes begravning mitt på Djurgården, förtydligade Mimi.

– Såg ni den nya kåtan på Skansen?

Enok och Mimi visste inte vad de skulle svara. Vadå ny kåta? Men Enok, som mindes att han en gång hade varit och tittat på någon gammal kåta på Skansen, skarvade och sa:

– Ja. Vi går alltid till Skansen och kollar den nya kåtan. Det gör vi varje år. Och Memisia brukar ta med oss till Tom Tits i Södertälje och vi får göra allt möjligt.

Professorn hade nu tagit reda på att barnen var stor-lögnare.


”Förra året kunde man ju inte se någon ny kåta! Den invigdes i våras! Om jag nyss anade att de var duktiga på att fantisera och leka med tankar, så vet jag nu med säkerhet att de också är ena fenor på att ljuga.”

Hon tog en klunk till av nyponsoppan och var ändå ganska nöjd med att ha fått öva sin samiska lite, så hon slog dessa lögner ur hågen och bestämde sig för att hjälpa dessa busungar i sökandet efter Memisia.

– Okej, jag ska hjälpa er, sa hon: Jag ska hjälpa er att söka rätt på er döda kusin Memisia. Jag har en karta över Stockholm. Nej, jag har två. Eller jag har faktiskt tre när jag tänker efter lite. Men då ska ni jojka Memisia för mig först.

– Nja, sa Enok och hängde trött med huvudet.

Mimi, som hade bra lokalsinne och hittade överallt, kisade mot professorn och frågade skeptiskt:

– Har du kartor?

– Ja, jag tänkte att ni kanske ville ha dem, sa professorn.

– Tja-a, kanske det. Vad är det för kartor?

– Det är en vanlig turistkarta. Här ska du se, sa professorn och vecklade upp en karta: Och här är en tunnelbane- och pendeltågskarta. Och sen har jag också en större där hela Stor-Stockholm, med kranskommunerna och Skärgården och allt finns med. Ni som säger att ni åker till Tom Tits i Södertälje med den där Memisia. Det ligger härborta.

Hon pekade på Södertälje och gav kartorna till Mimi, som nu verkade intresserad.

– Jag har förresten ett par andra saker också som ni kan få, fortsatte professorn och grävde i sin stora ryggsäck: Här är en Sámi Duodji-portfölj, som vi fick i Jokkmokk. Man kan också ha den som ryggsäck. Ni får gärna ta den – jag har så många hemma. Och vi fick den här CD-skivan. Ni kanske får tillfälle att lyssna på den. Det är en bra samling – den innehåller bland annat Mattias Anderssons jojk ”Renhjorden på Oulavuolie”, har ni hört den? Den är så fantastisk… Och så är det visst också lite annat, lite tuffare och nyare samisk musik: både Intrigue och Orbina. Eller har ni kanske annat som ni brukar lyssna på?

Enok tog emot skivan och svarade med ett leende, trots att han kände sig mycket trött:

– Tack. Intrigue är ju världsbäst.

Mimi visade sin trötthet genom att blinka och se sur ut med munnen och luta sig bakåt.

– Ni vill förstås sova en stund, sa Ryding och plockade ihop resterna av matsäcken.

– Mm, jag är trött, sa Mimi och sjönk ihop.

– Sov där uppe, föreslog Ryding och pekade upp mot överslafen.

Kusinerna somnade utmattade skavfötters. Professorn bredde ut en filt över dem.

När de vaknade några timmar senare hade tåget stannat i Stockholm. Professorn var borta. Kvar på bordet låg några lappar ihopsatta med ett gem, ett vackert brev textat på samiska och några små snygga prassliga påsar. De skrattade båda när de läste på påsarna: ”Köttchips.”

– Snygg förpackning iallafall, sa Mimi och började stava sig igenom brevet.

– Där ser du att det är bra med samiskaläxorna, sa Enok och fortsatte: Du som alltid klagar! Och som har en mamma som inte vill lära sig stava!

– Tyst nu! Jag läser, svarade Mimi irriterat.

God morgon Enok och Mimi,

Jag hittade några saker som jag inte behöver. Ni får säkert bättre nytta av dem. I påsarna är det torrkött som redan är skuret. Om ni ska ut på picknick på Djurgården, som ni sa...

Sen är det en SL-remsa, så att ni kan ta er vart som helst i Stockholm med bussar, tunnelbanor och tåg.

Dessutom finns där en kod till Sidewalk Express-datorerna. Om ni skulle behöva gå in på webben… Den fungerar i två veckor till och det är mer än tio timmars surftid kvar.

Hör av er till mig när ni är klara med sökandet. Jag skulle väl förresten få höra Memisias jojk? Om ni skulle ha tid någon gång.

Med hälsningar
/ Er professor Cecilia Ryding
cecilia.ryding@uio.no

Inga kommentarer: